När min dotter var yngre sa hon: –Titta mamma, jag kan vifta med öronen! Och jag svarade det är bra, och det är jättebra att kunna senare i livet. För just nu sitter jag och funderar på i 47-års ålder, vad jag har för nytta av vad det är för författare som skrivit “Divina Commedia”. Men ursäkta mig då, vad har jag för nytta av det senare i livet? Jag tänker inte bli varken författare eller skådespelare! Varför kan det ibland inte bara räcka med lite livserfarenhet för att komma in på de skolor man vill? Varför kan det inte finnas lite “genvägar” för oss äldre att nå våra mål? Jösses, jag hinner nog bli pensionär innan jag är färdigutbildad! Hemska tanke!! Jag tror jag tränar på att vifta med öronen istället!!