Jo, minsann fick låna TV.n igår kväll och jag började se nån svensk-engelsk film. Vid exakt 08.55 brast det och jag vet inte om det var filmens vackra slut som gjorde det, om det var för min egen skull, om jag kände av någon annans tårar eller om det var för att jag känner mig lyckligt lottad. Men jag grät iallafall och kan faktiskt inte säga varför, kände bara en sån sorg och det kändes skönt att få gråta och det har jag inte gjort sen Addes student. Men då berodde det väl på att jag, Adde och pappa Gunnar skulle ställa upp för foto och då kom väl sorgen över mig igen över det som varit och stoltheten över det jag faktiskt själv presterat med honom. En bra och duktig pojk, helt enkelt!

Och ibland är man glad! Som nu på morgonen när det ringde en herre och ville sälja 2 spegeldörrar till mig. Det löser sig! Ska bara ha tag i en större bil, eller bil med dragkrok och släp. Heja, nu har jag hösten räddad!